fam.blo.gg

Idag är det den 9 februari och tiden bara flyger förbi. Jag förstår verkligen inte folk som säger att tiden går så långsamt när man är gravid. Jo, jag kände det under 2 dagar och det gnällde jag över, dagarna då det började göra ont, det kändes som att varje minut var en evighet. Men det var dom två dagarna... Tiden innan det flög förbi och nu flyger tiden förbi jättefort.

 

Jag har tänkt hela vägen att jag har hur mycket tid som hellst på mig att fixa allt, köpa allt, förbereda allt. Men så är det inte, nu står jag här med babykläder i 68 för det är det söta jag hitta och nästan tvingat mig köpa då det är först nu som jag börjar inse och tycka det är kul med alla saker och kläder,.. en kudde, en nappflaska och en vagn! Men det kommer man väll långt på? Naeh, inte om man kollar upp saker man bara ska ha med sig i förlossningsväskan! Dags att sätta fart! Men nu är jag igång och börjat!

 

Men gud vad länge sen det var vi berätta för alla att vi skulle bli föräldrar! För mig känns det som nyligen, men inte enligt kalendern. Det var länge sen vi fick reda på det...

 

Det är egentligen inte jättesvårt att veta om man är gravid eller inte, om man är frisk, har regelbunden mens, vet att man fuskat med skyddet och mensen inte kommer. Dock kan mensen alltid vara sen eller tidigt med 2 dagar hit eller dit.. Och när mensen inte kom så visste jag nog djupt inne vad det berodde på. Jag brukar inte tro att det är nått konstigt om den är sen annars. Men jag anade något och istället frös och total nekade det och inväntade min mens. Den skulle ju komma snart. Det blev några dagar ute på Mjörn i det fina vädret, helt underbara dagar! Nån GN, nån öl, men jag var inte gravid så varför inte, det är sommar och det är dom varmaste dagarna på året! Vi hade det bra!

 

Men dagarna gick och mensen kom inte. Jag hade pratat med Björn om det från första dagen den inte kom. Och nu insåg jag väll att det var dags för ett graviditetstest. MEN jag ville verkligen inte gå in i en affär och köpa det själv. Aldrig i livet. Inte ens när vi va ute i Ale och chansen att möta någon på ICA där var lika med noll. Men min pojkvän kan vara jobbigare och envisare än mig. Så han tvingade med mig in i affären, jag skulle inte få komma undan, väl i affären letar vi länge men hittar ingenting. Men han går och frågar någon ute på golvet och hon letar också men kommer sedan fram till att det finns i förbutiken. Ja, han är väldigt snäll ändå han frågade tjejen i affären och han lät mig slippa följa med till förbutiken. Snälla, underbara pojkvän! Det är konstigt att man tycker det är så pinsamt, men jag gissar att man redan är rädd för svaret på testet (vad än svaret är) och att man inte är i kontroll överhuvudtaget!

 

Testet hamnar bak i bilen och jag vill inte se det, jag vill inte veta att det finns där, nej det fanns inte.
Tills vi stannar hemma och hans pappa kommer förbi och ska hämta något bak i våran bil och testet har trillat ur påsen och ligger helt öppet framför ögonen på honom. Jag var helt säker på att han såg det och skämdes som en get (varför man nu ska skämmas, vet jag inte. Men han sa inget och gick iväg.

 

Nästa dag var den 19 juli. Jag vaknar upp bredvid min underbara pojkvän, solen lyser in genom fönstret och det var ännu en underbar dag på väg. Men där ligger han, Björn, med ett flin och säger att jag ska gå att ta testet. Men jag var inte redo. Jag var livrädd. Jag var inte livrädd för att det skulle vara positivt, inte heller för att det skulle vara negativt, men att veta, det jag redan visste, var jag livrädd för. Vad innebar det egentligen? Våra liv skulle förändras.

Vi låg i sängen hur länge som helst. Jag bara låg där och vågade inte gå upp. Jag var så kissignödig att det kändes som jag snart skulle kissa ner mig. Jag hade bara ett val och det var att ge upp, det var bara ta testet i handen som låg där på sängbordet och hade stirrade på mig hela morgonen och gå på toaletten. När jag hade kissat på stickan och tvättat händerna så sprang jag ut från toaletten. Det var inte över än. Och vilken fegis jag var. Tror det var 3 minuter man skulle vänta och det var först här som tiden började gå fort, jag han ju knappt krama Björn innan det var dags att gå in och kolla. Jag var livrädd, vi stod utanför toaletten och kramades, sen fick Björn gå in och kolla!

 

Det var positivt! Allt var väldigt konstigt men det var mycket kärlek i luften och vi kramades och kollade på varandra. Jag visste inte vad det var jag gav mig in på men lyckan kände jag och Björn var lycklig! Det var verkligen en bra morgon! Och var blyg jag blev, 7 år tillsammas och jag var blyg och osäker men så kär och lycklig!