Våran lilla skatt ♥ - Förlossnings berättelse
Nu är våran lilla skatt Snart! Herregud var tiden går fort! Det känns som vi precis kom hem från BB med henne samtidigt som det känns som vi alltid har haft henne! Men vi har ju haft henne i 9 månader men på ett helt annat sett! Som en tjock mage som sprattla, sparkade upp på mina revben, levde loppan varje kväll, en liten alien i magen som vi var så nyfikna på! En liten mysig överraskning som man bara älska fast man inte riktigt visste var det var! Jag kunde inte se en bebis framför mig men jag kände en närhet och kärleken!
Länge trodde jag att jag skulle gå över tiden, första barnet går de flesta över, mamma gick över med mig och Greta gick över med Björn så det kändes så naturligt att det var så det skulle bli. Och dom flesta går ju över tiden med sin första! Jag var helt säker på att det skulle bli så tills dagen innan hon kom! Det känns som att jag visste i mitt undermedvetna att hon var på väg. I mitt inlägg '3 dagar kvar' berättar jag att jag kände mig redo. Jag har aldrig under hela graviditeten känt mig redo eller berädd på något men helt plötsligt var det som om någonting släppte och jag kände mig lugn, samlad och harmonisk. Inte alls likt mig, kroppen hade helt klart börjat ställa om sig.
Klockan 20.00 den 15 mars började det hela utan att jag egentligen visste om det. Min blåsa var liten som en 5 krona och jag sprang på toaletten hela tiden, jag funderarde över om det kunde vara fostervatten som läkte, men det kändes inte så..Jag var väldigt besvärad och orolig att jag skulle ha det så¨här framöver, jag kan ju inte springa och kissa hela tiden... Men tillslut lyckades jag somna för natten.
Där låg hon! Vårna lilla prinsessa som vi längtat så mycket efter! Så otroligt söt och en kopia av sin pappa som bebis!
Tänkte dela med mig av min förlossnings berättelse!
Måste be Björn skriva ner hur han kom ihåg det också, för han har med en del detaljer som jag själv missat, inte snappat upp eller var för borta för att komma ihåg på grund av lustgasen! Och alla männsikor upplever saker olika och jag såg ju inte vad han såg, så det är roligt att höra honom berätta om det! Trots att vi var med om samma upplevelse, upplever man det så olika!
Här kommer min Förlossnings berättelse!
"Kortare versionen"
Klockan 20.00 den 15 mars började det hela utan att jag egentligen visste om det. Min blåsa var liten som en 5 krona och jag sprang på toaletten hela tiden, jag funderarde över om det kunde vara fostervatten som läkte, men det kändes inte så..Jag var väldigt besvärad och orolig att jag skulle ha det så¨här framöver, jag kan ju inte springa och kissa hela tiden... Men tillslut lyckades jag somna för natten.
Natten blev inte så lång då jag fortsatte att vakna hela tiden, till en början somnade jag om, men runt 3 var det bara att sparka sig upp ur sängen. Nu sprang jag på toa hela tiden, jag hade "mensverk" och jag kunde verkligen inte sova! Jag var jättepigg! Funderade fortfarande på om det skulle vara så här i två veckor till om jag skulle gå över tiden? De mesta var väll förnekelse för på nått sett kändes det som att någonting hände. Jag ville väcka Björn, men han skulle ju jobba och det som hände behövde inte vara någonting. Men det dröjde inte många minuter innan jag visste att det var på gång, verkarna började känas tydligare i ett mönster. Men vissa personer får gå så här i över 48 timmar om inte mer innan någonting händer, om inte mer.. Så jag väckte inte Björn utan väntade, googlade, spände mig, kissade och funderade! Trots att allt var så tydligt så var jag ändå verkligen osäker då alla säger och man läser över allt, att man vet när det är på gång, så jobbigt var det inte nu, så ont gjorde det inte.. Så är det verkligen detta?
Mitt i natten var jag självklart tvungen att ta "sista bilderna på magen"
Runt 5.00 hade värkarna blivit i stortsett regelbundna och tydliga. Så jag hade laddat ner en app där man kunde mäta intervallerna och hur länge värkarna varade. Som förstföderska ska man åka in när det är 3 minuter mellan värkarna. Nu var det väldigt oregelbundet, men allt mellan 8 minuter till 3 minuter och varade i över 1 minut.. Nu var det på riktigt, så jag väckte Björn och förklarde vad som hände. Men samtidigt var jag väldigt osäker jag har aldrig fött innan, hur ska jag veta något? Björn frågade om han skulle åka till jobbet eller inte, men jag hade inget bra svar på det heller, med tanke på tiden det kan ta. Men i värsta fall får han väll bara åka in senare till jobbet om det avtar.. Men på nått sett kände vi det på oss att det var nu det gällde. Efter en tuff natt och morgon fick Björn i mig två små mackor i alla fall, så jag hade någon energi. Varje värk tvingade jag Björn att berätta saker, vad som hellst, utan frågor så jag hade något att tänka och fokusera på när värkarna kom. Allt kändes overkligt..
Självklart var Björn tvungen att ta bild på mig när jag hade värkar, och lägga ut på facebook! Här är en bild på en mindre hemsk värk som jag gör allt för att hålla inne! Hemsk är bara förnamnet på vad jag såg ut den dagen och gjort många dagar nu efter haha!
Strax efter klockan 6.00 var vi nere på 4 minuter mellan värkarna. Nu hade det ökat snabbt och mycket i styrka på väldigt kort tid. Nu väntade vi bara på att det skulle bli 3 minuter mellan värkarna. Men sen förblev det 4 minuter mellan värkarna väldigt länge, det är en hel del värkar när man tänker på det!
I väntan skulle Björns kollega komma och hämta matrial som Björn hade med sig hem med firma bilen. Skulle vi behöva åka skulle vi bara ställa ut det utanför dörren. Men när vi ändå var hemma och väntade så kan man ju hälsa och visa vårat nya hus! När han är tre minuter bort är mina värkar nere på tre minuter! Nu hade jag ont, men vi bestämde oss för att vänta, detta skulle ju ändå ta en evighet! 8.15 gick vattnet! Hela kläderna blev helt våta och det kändes jätte konstigt! Jag blev helt chokad! Funderade på om jag hade kissat ner mig samtidig som jag visste att jag inte hade det. Hur som så bestämde vi oss att vänta in honom, hur dumma eller modiga vi var. Min instälning var ju att det var långt kvar. Jag hade värkar så jag fick tårar ibland, men såååå ONT gjorde de ju inte än.
Men det gick bra och efter han hade åkt, åkte vi! Oj vad mycke skäll Björn fick för att han använde bromsen ( inte för att det skulle gå fortare utan för att det gjorde ont när han bromsa ) och för att det var gropar och spår i vägen!
Runt 11 kom vi in till Förlossningen i Borås. Det kändes väldigt konstigt att vara där. Vi blev mötta av en sköterska i dörren som frågade "Varför är ni här?". Väldigt konstig fråga tycke jag och såg säkert ut som ett frågetecken.. "Jag ska föda" svarade jag osäkert. "Okej, det var ni som ringde och sa att ni var på väg? Kom med här!" Så visade hon in oss i ett rum och började fylla i massa pappren. Jag kände mig så dum när man ska sitta därmed värkar och vara seriös samtidigt som man har så ont. Dom kopplade dom upp instrument runt min mage för att mäta sammandragningar och hjärtljudet hos bebisen. Men när jag la mig där på sjukhussängen, var uppkopplad och sköterskorna lämnade rummet avtog värkarna. Efter den halvtimmen jag låg uppkopplad hade det lugnat sig ganska mycket. När sköterskorna kom tillbaka förklarade dom för oss att värkarna var nu oregelbundna, hade ibland väldigt långa uppehåll och eftersom mitt vatten hade gått kan dom inte heller kolla hur öppen jag är utan det verkar som det inte är på gång just nu. Så dom gjorde enligt protokoll och gav oss en ny tid dagen efter på morgonen. Dom sa att vi kanske skulle behöva komma tidigare ändå och då var det bara att komma in igen. Men Björn tyckte att han ville veta mer och frågade dom, "Om jag frågar er personligen hur lång tid det kommer ta tills det sätter igång?" Till svar fick vi "Jag tror ni är tillbaka innan mitt pass är slut" Klockan 14 skiftade dom personal. Så det svaret kändes väldigt bra och vi hoppades på att hon hade rätt!
Hon föreslog att vi istället skulle åka och äta någonstans med tanke på hur lite jag hade ätit och spendera lite tid i stan i fall det skulle sätta igång snart, i stället för att åka hela vägen hem. Jag var så hungrig så att innan vi skulle köpa mat var Björn tvungen att stanna på tappen och köpa vatten och kexchoklad. När han kom in i bilen igen och öppnade kexchokladen, trodde jag att jag skulle dö, så illa det luktade! "Släng ut den, det luktar" Jag klarade inte av det. Men samtidigt kände jag mig dum, samlade mig men ville inte ha den.. Men vad skulle vi äta? Vem vill gå in på en resturang eller lunchställe med värkar? Det fick helt enkelt bli drive-in på Donken! Men nu var värkarna så hemska så jag verkligen plågades. Även om jag inte behövde gå in på någon resturang satt jag där i bilen medans vi körde genom luckorna. Det var hemskt, men Björn gjorde allt för att försöka träffa in luckorna mellan värkarna.. När jag fick min mat kunde jag inte äta den heller, jag tog ett bett på hambugaren och ett pommes. Sen klarade jag inte mer, jag mådde så illa!
Nu var det så illa med illamåendet och värkarna så Björn fick ringa till förlossningen igen och säga att vi var påväg!
När vi kommer dit finns det inga parkeringar. Det slutade med att Björn fick ställa bilen i entren och gå med mig in för att lämna av mig, gå ut och flytta bilen, åkte runt 4 varv runt sjukhuset men hittade inget och fick ställa sig på en gångbana för han självklart inte ville missa förlossningen. Medans Björn leta parkering fyllde dom i pappren IGEN, kopplade upp mig igen och denna gången kollade dom hur öppen jag var. Jag var redan öppenm 8 cm! "Oj, det är inte konstigt att du har så ont!" "Nu går vi till förlossningen" Precis då kommer Björn!
Ser ni min mobil bervid mig? Ja, jag var ju tvungen att både snapchata och ta selfies!
Väl inne i förlossningen får jag byta om,dom visar Björn vart man ser styrkan på sammandragningar och visar mig vart lustgasen är. Direkt när dom visar flyger jag på den, trycker den mot mitt ansikte, allt för att smärtan ska försvinna. Sen förklade dom för mig att jag bara får ta det när jag har en värk, men jag tyckte att jag hade ont hela tiden och behövde den hela tiden, så ansträngde mig för att inte använda den, men de gjorde så ont! Sen fick Björn ta över och hålla den för mig så jag inte skulle ta för mycket. Men den tog inte bort värkarna utan bara topparna på värkarna. Men värkarna var kvar! Jag sa rakt ut att jag kanske ville ha någon mer bedövning än lustgasen men sköterskorna bara tittade på varann och svarade "De går ju så bra, vi testar med bara lustgas". Anledningen var att dom visste att det skulle gå fort och någon bedövning hade nog inte hunnit verka och kanske tyckte dom att jag inte såg så plågad ut som man kan göra? Men jag litade fullt ut på dom och lyssnade på det!
Björn hjälpte mig med lustgasen, vi fick en otroligt duktig sköterska, Ellen kallades hon och de andra sköterskorna var extremt trevliga och hjälpsamma. Ellen som skötte det hela var super bra, super snäll och verkligen en bra coach. När krystvärkarna väl kom, kändes det väldigt naturligt hur man skulle krysta och hur man skulle göra. Kroppen gjorde det ju själv, det jag behövde göra var bara att ta i hårdare än vad som skedde automatiskt! Men det var inte lätt, Björn fick hjälpa och hålla emot mig då jag samtidigt tryckte mitt huvud bakåt och hakan skulle vara mot bröstet för att få mest kraft. Det jobbigaste av allt var när dom sa att man skulle låta några värkar gå utan att trycka, det var väldigt svårt med tanke på att kroppen gjorde det själv. Sen när jag väll skulle krysta började dom med att tabort lustgasen för att jag skulle vara 100% fokuserad på vad jag gjorde. Man skulle kunna tro att det är nu det gör som ondast, men jag hade redan gått igenom en hel del värkar och man hade på nått sätt ändå vant sig vid smärtan, tröskeln hade höjts en hel del. Jag krysta och krysta men hon kom inte ut, då hör jag hur dom börjar prata om att klippa upp mig där nere för att få ut henne. Dom hade gjort det på en kompis till mig som sa att det inte ens kändes och hon märkte inte heller av det efteråt. Men jag såg hur någon gick och hämtade något (saxen), i mitt huvud såg jag en stor, skinande sax i blänkande metall med sylvassa blad. DÅ började jag krysta på riktigt! Tydligen hade jag hur mycket mer som hellst att ge, men det kändes innan som att det var stopp men nu krystade jag förbi stoppet och ut kom en liten flicka till slut!
Ellen lägger upp en lillen bebis vid min navel, dom flesta får upp bebisen direkt på bröstet men navelsträngen var så kort så hon nådde inte längre än så. Där nere vid min navel låg en liten lugn människa. Det kändes så overkligt att det verkligen hade kommit en ny människa från min kropp, som nu var våran lilla bebis! Jag har aldrig känt mig som en mamma, men nu var jag en! Först frågar en av dom unga om Björn ville klippa navelsträngen och han tackade nej. In kommer en äldra sköterska som ska vara med när dom klipper, hon frågar Björn om han vill klippa av navelsträngen, Björn tackar nej igen. Till svar får han "Ingen pappa kommer undan på mina pass, kom nu" Då var var Björn övertalad! (Hade så gärna velat ha en bild på det, men jag låg i sängen långt i från kameror och alla sköterskor stod runt honom.. jag hade inte lust att avbryta "Ey, stanna upp, ta min kamera och ta en bild först" när en liten bebis ligger på en filt nedanför mina ben och precis ska få komma loss och upp till mig.) Men jag har bilden kvar i mitt huvud och det är väll det viktigaste! När Björn hade klippt loss henne, hon var vägd och mött, jag hade krystat ut moderkakan och fått några stygn på grund av lite bristningar så fick jag upp henne till mitt bröst. En ofattbar känsla! Väldigt overklig! Lyckan som strålar ur hela Björn!
Björn var en stjärna där inne och alla sköterskorna var fantastiska! Själva förlossningen kändes för mig som att det tog 20 minuter medans i verkligheten kanske tog 1 timma och 40 minuter. Lustgasen och egna adrenalinet och allt var det nu är för hormoner, tog nog bort en hel del av tiden för mig! Det kändes inte som att jag hade legat där i 2 timmar! Allt var en upplevelse och helt klart värt det! Det var tufft, men som sagt, med alla dessa runt mig som hjälpte mig så måste jag säga att det gick bra och ganska smidigt! Det värsta var inte förlossningen, det var värkarna i bilen innan!
Och nu hade vi våran lilla prinsessa ♥